Hur som helst och när som helst och var som helst kan allt ta slut.
Jag tittar på youtubeklipp med Kent och låter tårarna rinna nerför kinderna när Mannen i den vita hatten spelas. Jag lyckas alltid börja gråta när jag ser konsertvideor, det är så... stort. Att beskriva varför vore omöjligt, men folksamlingar som på något vis visar uppskattning mot en eller flera personer är för mäktigt, lyckligt, för att jag inte ska bli berörd. Och det behöver inte alls handla om musik. Igår råkade jag se något på tv om ett fartyg som hade seglat någonstans långt bort och sedan kom tillbaka till Sverige och möttes av en apploderande folkmassa. Hade inte mamma suttit bredvid mig hade tårarna definitivt kommit fram.
Jag fick lite foto-abstinens så medan Kent spelades på hela övervåningen gick jag runt och försökte hitta roliga motiv. Självklart misslyckades jag som vanligt, för inte har vi något roligt fotoobjekt här hemma, inte.
Jag har förresten rensat länklistan här i bloggen och har bara kvar länkar till folk jag känner på riktigt. Inga länkbyten från och med nu, alltså!
jo, sånt är stort, konserter och så! har tagit bort alla mina länkar jag, haha. grymma bilder!