/
Diary /
Trettionde mars tjugohundratio
Jag börjar nästan gråta och känner mig som en trettonårig skrikande tjej, med den skillanden att jag inte skriker riktigt lika mycket.
Musiken går igång och i takt med basen dunkas lycka in i kroppen.
dom är här
dom är här
dom är här
dom är här
jag är här
DOM är här och JAG är här
Jag står näst längst fram, rätt nära mitten. Himla bra.
Dör litegrann av lycka över att de spelar OWC.
När Mannen i den vita hatten spelas börjar jag nästan gråta ännu en gång för att den är så jävla bra.
Kent är så jävla bra.
Bilder kommer! Har inte fått dem än.
AAAHAHAHAAAAAAAAH! :)