/ On my mind /

Det här med motivation

 

Jag är en sådan person som oftast har svårt för att hålla en jämn motivationsnivå när det gäller det allra mesta. Antingen känner jag driven till att göra bra ifrån mig i allt jag gör, eller så vill jag bara strunta i allt och gömma mig under ett täcke. Just idag är en sådan dag då jag känner för det sistnämnda; ingenting jag gör känns egentligen särskilt meningsfullt.

Den här meningslösheten är något som ofta återvänder till mina tankar. Jag uträttar vardagliga handlingar, sover, äter, lever, men ingenting tycks riktigt leda någon vart. Det krävs liksom någonting mer. Jag behöver ha någonting att längta efter, händelser att se fram emot. Visst, en del av mig längtar tills jag är färdig med skolan och får ett jobb, men det är egentligen bara en konkretisering av vad jag egentligen vill: att få en förändring i mitt liv. Jag vill så fruktansvärt gärna att någonting oförutsett men bra ska hända och svepa mig av stolen. Det kvittar egentligen vad det är, bara det är positivt. Kanske har jag sett för många filmer och serier, men jag önskar nog lite för ofta att mitt liv var en romantisk komedi.

För att återgå till längtan så tror jag att det är en nödvändighet när det gäller hur stor min motivation i vardagen är. Allt blir så mycket enklare när det finns något att se fram emot inom en rimlig framtid. Det behöver inte vara stora händelser, men bara det finns någonting där. Och ”en förändring i mitt liv” kan knappast räknas som tillräckligt precist för att jag ska kunna vänta och hoppas på det. Alltså står jag här, smått desperat efter att skaffa en meningsfull vardag när det jag egentligen borde göra är att lära mig acceptera att allt tar sin tid, att det bara är jag själv som kan skapa förändringar i mitt eget liv och kanske framför allt att det inte tvunget måste finnas en mening med allt. Att det kanske bara räcker med att vara ibland.

 

Jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite. Det blir inte särskilt ofta nuförtiden att jag skriver såhär, men när jag väl gör det så inser jag hur mycket jag tycker om det. Det är nästan som terapi; man kommer så mycket lättare till slutsatser när man får ner lösa tankar till konkreta ord och formuleringar. Jag måste definitivt börja skriva mer igen.