/ On my mind /

Det här med motivation

 

Jag är en sådan person som oftast har svårt för att hålla en jämn motivationsnivå när det gäller det allra mesta. Antingen känner jag driven till att göra bra ifrån mig i allt jag gör, eller så vill jag bara strunta i allt och gömma mig under ett täcke. Just idag är en sådan dag då jag känner för det sistnämnda; ingenting jag gör känns egentligen särskilt meningsfullt.

Den här meningslösheten är något som ofta återvänder till mina tankar. Jag uträttar vardagliga handlingar, sover, äter, lever, men ingenting tycks riktigt leda någon vart. Det krävs liksom någonting mer. Jag behöver ha någonting att längta efter, händelser att se fram emot. Visst, en del av mig längtar tills jag är färdig med skolan och får ett jobb, men det är egentligen bara en konkretisering av vad jag egentligen vill: att få en förändring i mitt liv. Jag vill så fruktansvärt gärna att någonting oförutsett men bra ska hända och svepa mig av stolen. Det kvittar egentligen vad det är, bara det är positivt. Kanske har jag sett för många filmer och serier, men jag önskar nog lite för ofta att mitt liv var en romantisk komedi.

För att återgå till längtan så tror jag att det är en nödvändighet när det gäller hur stor min motivation i vardagen är. Allt blir så mycket enklare när det finns något att se fram emot inom en rimlig framtid. Det behöver inte vara stora händelser, men bara det finns någonting där. Och ”en förändring i mitt liv” kan knappast räknas som tillräckligt precist för att jag ska kunna vänta och hoppas på det. Alltså står jag här, smått desperat efter att skaffa en meningsfull vardag när det jag egentligen borde göra är att lära mig acceptera att allt tar sin tid, att det bara är jag själv som kan skapa förändringar i mitt eget liv och kanske framför allt att det inte tvunget måste finnas en mening med allt. Att det kanske bara räcker med att vara ibland.

 

Jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite. Det blir inte särskilt ofta nuförtiden att jag skriver såhär, men när jag väl gör det så inser jag hur mycket jag tycker om det. Det är nästan som terapi; man kommer så mycket lättare till slutsatser när man får ner lösa tankar till konkreta ord och formuleringar. Jag måste definitivt börja skriva mer igen.

#1 / / K:

Då får du väl se till att ditt liv blir som en romantisk komedi. ;) För att avsluta studierna, få ett jobb och struktur i vardagen är alltid välkommet men det låter inte som en fullständig lösning.

Det kanske är den stora kärleken som saknas?
En kärleksfull och trygg partner som accepterar och älskar dig för den fina person du är. Som du kan vara sig själv och ha underbart kul med. Planera och längta efter kortsiktiga saker tillsammans så väl som långsiktiga mål (barn, giftemål, bostad etc). Att dela den ömsesidiga känslan av att om någon skulle falla så finns den andra där och fångar en.

Eller att omge dig av fler bra vänner/utöka din umgängeskrets?
Vänner man kan prata om allt med, bygga en stark vänskap att hålla livet ut och där man trivs så bra i varandras sällskap att det inte spelar någon roll vad man hittar på. Där det allra mesta blir roligt och spännande ändå.

Svar: Nej precis, att börja jobba istället för att plugga kommer knappast göra saker och ting bättre egentligen.Jag skulle gärna vilja ha både fler vänner och kärlek (eller bara ett av alternativen), tror att det skulle behövas just nu haha. Önskar att jag hade lite lättare för att lära känna nya människor bara :)
Linnéa

#2 / / Marja:

Du satte ord på mina tankar. Precis så känner jag med, du är inte ensam.

#3 / / molly - jmphoto ♛:

gud vad kul detta var att läsa, känner verkligen precis som dig! så himla trist känns det.. :/
jättefin blogg du har med!!

Svar: Tack, vad kul att höra att du gillade texten! Men tråkigt att du känner likadant :/ Kram!
Linnéa