JUST LIKE LINNÉA

 

Jag velade fram och tillbaka hela dagen över om dagens träning skulle bli en joggingrunda eller ett pass step. Till slut bestämde jag mig för att ge mig ut och springa, eftersom det var så himla länge sedan jag gjorde det utomhus. Kan lova att det var ett bra beslut, för rundan kändes bra. Riktigt förbannat fruktansvärt jäkla skitbra, för att vara ärlig. Jag bara flög fram och hade hur mycket energi som helst. Den första kilometern brukar alltid kännas lite extra tung för mig, men inte idag.

 

När jag började närma mig 8 km insåg jag att det kanske, kanske kunde vara möjligt att klara milen under en timme. Det är ett sånt där mål jag haft länge men aldrig riktigt trott att jag skulle klara, eftersom jag brukar köra intervaller med jogg och promenad. Men nu hade jag sprungit nästan hela rundan, och hade därmed en bättre tid än vanligt. Så jag satsade. Och kämpade. Jag kom ju på att jag behövde öka farten rätt så sent, så jag fick verkligen ge allt jag hade för att ta mig de där sista två kilometrarna på en tid som för mig är väldigt kort. Mot slutet fick jag skrika på mig själv i tankarna för att inte ge upp ("Kom igen nu Linnéa, du klarar det här! Du har kommit så långt, GE INTE UPP!!"). Och jag spurtade. Och klarade mitt orealistiska mål, som nu inte är orealistiskt längre. Och jag är så fruktansvärt stolt över mig själv just nu, trots att jag nästan tappade andan av ansträngningen där ett tag.

 

Trots att det här inte är någon tid att skryta med i jämförelse med många andra så är det ändå en stor vinst för mig. Jag klarade någonting jag aldrig trodde att jag skulle uppnå, och det känns så otroligt bra. Jag skriver ner detaljerna i det här blogginlägget nu så att jag kan se tillbaka på det om ett tag och förhoppningsvis tänka något i stil med "Tyckte jag verkligen att det där var en sådan stor prestation?", eftersom jag då har utvecklats ännu mer. Bloggen är ju himla bra att gå tillbaka i om man vill se hur långt man faktiskt har kommit gällande sin utveckling.